Tja, vet du? Jag kan något som inte du kan, jag kan vara osynlig, ofrivilligt osynlig. I skolan i alla fall. Så nu ska jag berätta hur jag upptäckte detta, jobbiga och ganska allvarliga problem. Jag har ganska dåligt självförtroende, och det blir sämre. Men jag trodde inte att det var så här illa, för jag börjar seriöst bli osynlig. Som exempel; i onsdags på gympan spelade vi basket och mötte en annan nia och jag plus fyra andra tjejer fick börja spela. Efter några minuters spel bytte vi spelare. När de då spelat i typ 2 minuter så frågar flera, bland annat de jag spelade med och min gympalärare om jag hade varit ute på plan, liksom de frågade typ tre gånger. de trodde verkligen att jag inte hade spelat. Även om jag skrattade åt det då, så var det obehagligt. Åh, fy. Och idag var det jävligt jobbigt. Började gråta när jag gick hem från skolan och när jag kom hem så satt jag typ inlåst och grät. Tankarna som gick i mitt huvud var typ : Jag börjar verkligen bli osynlig. Igen bryr sig om mig. Jag är ful och äcklig, har för dåligt självförstoende. Alla tror att jag är efterbliven. När jag försöker vara rolig och säga något roligt som svar är jag för långsam och alla slutar lyssna. Ingen bryr sig om mig. Jag är dålig. Jag har ingen att umgås med på helger och lov. Jag kan ingenting. Jag suger. Jag borde bli tjockare och fulare mindre igen och bli omtyckt som i 6:an. Jag vill visa att jag kan vara rolig. Men ingen bryr sig, egentligen. Ingen ser mig, jag är bara en skugga i skolan. Om jag skulle fråga någon om vad jag har gjort för saker eller om de kommer ihåg något speciellt från de tre senaste åren vi gått i samma klass, skulle de flesta inte kunna svara, antagligen. Jag vill att någon ska vara kär i mig. Jag vill ha det roligare i skolan. Jag måste bättra mitt självförtroende. Jag vill vara omtyckt. Jag vill våga visa att jag kan sjunga. Jag vill vara bättre, Jag duger inte.

Så ja, fan, det är jobbigt. Jag mår dåligt av detta. Ingen hör mig. Ingen ser det.